En teknikers dagbok

En teknikers dagbok

Om denna blogg

Uppföljaren till "En estets dagbok".

Detta är helt enkelt ett sätt för mig att kunna formulera tankar som är lite för stora för bara ett Facebook-inlägg. Troligtvis kommer det vara lite småunderhållande, men förhoppningsvis också tankeväckande. Förhoppningsvis blir det en lite ljusare nyans av grå, den dag du mest ser lite mörkare nyanser av grå.

Slutet på min kristna tro

En tanke jag fickPosted by Arvid Tue, July 12, 2011 12:09:44
Under scoutlägret Örnen 2004 accepterade jag att Jesus var Guds son, och den enda vägen till Gud och livet efter detta; man "tackar ja" till Jesus. För dom av er som inte är kristna låter det här antagligen fullständigt vanvettigt, men för mig och mina vänner var/är det naturligt.

Jag är uppväxt i en kristen familj, en kristen släkt, ett till stor del kristet umgänge. Att inte vara religiös i mina skor kanske vore som att erkänna en kristen tro, om ens familj aldrig varit i närheten av troende.

Snabbt handlar det om att erkänna att
Gud skapade världen
Jesus är Guds son, 100% Gud och 100% människa.
Jesus dog för vår skull, tog på sig våra skulder och återuppstod sen, och lever än.

Det här "skrev jag under", eftersom jag trodde att det var sant. Idag kan jag inte minnas hur jag tänkte och kände, men om du bad mig skriva under det igen, så kan jag inte göra det.

Under de senaste två åren har det "runnit ur" mig. Huvudtesen i mitt resonemang om tro har alltid varit "Allt det här kan inte vara en slump", och det tycker jag fortfarande känns otroligt konstigt. Men det är ingenting att hänga upp en hel tro på.

Jag tycker att Bibeln är en konstig bok. Gamla testamentet har betytt väldigt lite för mig, då det mest har känts som en samling folksagor, likt de om Tor och Oden eller Zeus och Herkules. "Men hela NT bygger ju på profetior och det finns så väldigt mycket tecken på Jesu ankomst?!" Det finns väldigt mycket konstiga berättelser och texter i GT, och jag kan inte tro att det är Guds verk, och inte människans. Jag tycker att Gud borde kunna skriva något bättre. (Okej, lite måste jag väl få raljera?)

Nya Testamentet, är inte lika lätt att forma en åsikt kring. Det är mycket bra moraler (eller hur man nu säger), men det är inte tillräckligt.

Framförallt så TROR jag inte på underverken. Jag tror inte att han med Gudomliga krafter förvandlade vatten till vin, helade blinda och framförallt tror jag inte på uppståndelsen. Gör man inte det är allt förlorat.

Jag tror inte att vi vid döden kommer sorteras ut, kristna går mot den gyllene porten, icke-kristna går till helvetet. JA, ifall så kommer vara fallet kommer jag naturligtvis ångra mig, men jag har en känsla av att det kommer vara försent. Vem skulle liksom inte ångra sig? Rädsla är en dålig anledning att tro. (Jag säger verkligen inte att detta är en vanlig anledning.) Vi är en fantastisk samling atomer, men något mer tror jag idag inte att vi är. En "själ", som inte går att visa, bevisa eller på något mänskligt sätt få någon som helst kontakt med, då skulle jag lika gärna kunna tro på karma, shi eller mediumskap. Och sådant skrattar jag åt i vanliga fall. Du också, eller?

Detta är inget medvetet val jag gjort, man väljer inte om man tror eller inte, åtminstone inte såhär. Jag har trott, jag har "gett Jesus" allt jag kan tänka mig (alltså av mig själv), och kan inte minnas någonting jag "fått tillbaka", som jag inte fått om alltihop bara var ett påhitt/misstag/masspsykos. Jag hade hellre trott.

För att förklara varför jag under hela mitt medvetna liv kallat mig kristen, tänker jag mig följande: Såvitt jag vet har hela min släkt alltid varit kristen. Man tror det ens föräldrar tror, man röstar likt ens föräldrar röstar, man umgås med samma typ av människor som dom gjort, åtminstone jag. Jag är uppfostrad med ett ben i skolan, ett litet ett i fotbollen, och resten av dom i kyrkan. (Jag tänker mig att man har kanske 5 stycken.)

Dessutom vill alla ha något att tro på, någon som alltid lyssnar, någon som alltid håller en i handen, en axel att gråta ut mot; det är inte konstigt att man då (i mina ögon) uppfunnit Gud, en nallebjörn för alla åldrar.

Jag har inte förlorat någonting på att tro, men nu när jag inte längre gör det, är det skönt att slippa. För första gången på länge kan jag nu ärligt motivera mina åsikter. De flesta av mina nära vänner har jag fått genom kyrkliga aktiviteter, men dom är ingenting jag "avskriver mig", såklart, och jag har svårt att se varför mina vänner skulle vilja "avskriva" mig. Jag är samma person som jag var för en månad eller ett år sedan, med samma brister och förmågor, värderingar och åsikter. Förutom att jag nu är lite ärligare, mot mig själv och alla andra.

Jag känner mig varken lurad eller bedragen, om någon annan gör det så ber jag innerligt om ursäkt. Jag tar GÄRNA en diskussion med vem som helst, men då mellan 3-6 ögon, och du bjuder på fika.

Arvid Skarrie, 12 juli 2011.