En teknikers dagbok

En teknikers dagbok

Om denna blogg

Uppföljaren till "En estets dagbok".

Detta är helt enkelt ett sätt för mig att kunna formulera tankar som är lite för stora för bara ett Facebook-inlägg. Troligtvis kommer det vara lite småunderhållande, men förhoppningsvis också tankeväckande. Förhoppningsvis blir det en lite ljusare nyans av grå, den dag du mest ser lite mörkare nyanser av grå.

Slutet på min kristna tro

En tanke jag fickPosted by Arvid Tue, July 12, 2011 12:09:44
Under scoutlägret Örnen 2004 accepterade jag att Jesus var Guds son, och den enda vägen till Gud och livet efter detta; man "tackar ja" till Jesus. För dom av er som inte är kristna låter det här antagligen fullständigt vanvettigt, men för mig och mina vänner var/är det naturligt.

Jag är uppväxt i en kristen familj, en kristen släkt, ett till stor del kristet umgänge. Att inte vara religiös i mina skor kanske vore som att erkänna en kristen tro, om ens familj aldrig varit i närheten av troende.

Snabbt handlar det om att erkänna att
Gud skapade världen
Jesus är Guds son, 100% Gud och 100% människa.
Jesus dog för vår skull, tog på sig våra skulder och återuppstod sen, och lever än.

Det här "skrev jag under", eftersom jag trodde att det var sant. Idag kan jag inte minnas hur jag tänkte och kände, men om du bad mig skriva under det igen, så kan jag inte göra det.

Under de senaste två åren har det "runnit ur" mig. Huvudtesen i mitt resonemang om tro har alltid varit "Allt det här kan inte vara en slump", och det tycker jag fortfarande känns otroligt konstigt. Men det är ingenting att hänga upp en hel tro på.

Jag tycker att Bibeln är en konstig bok. Gamla testamentet har betytt väldigt lite för mig, då det mest har känts som en samling folksagor, likt de om Tor och Oden eller Zeus och Herkules. "Men hela NT bygger ju på profetior och det finns så väldigt mycket tecken på Jesu ankomst?!" Det finns väldigt mycket konstiga berättelser och texter i GT, och jag kan inte tro att det är Guds verk, och inte människans. Jag tycker att Gud borde kunna skriva något bättre. (Okej, lite måste jag väl få raljera?)

Nya Testamentet, är inte lika lätt att forma en åsikt kring. Det är mycket bra moraler (eller hur man nu säger), men det är inte tillräckligt.

Framförallt så TROR jag inte på underverken. Jag tror inte att han med Gudomliga krafter förvandlade vatten till vin, helade blinda och framförallt tror jag inte på uppståndelsen. Gör man inte det är allt förlorat.

Jag tror inte att vi vid döden kommer sorteras ut, kristna går mot den gyllene porten, icke-kristna går till helvetet. JA, ifall så kommer vara fallet kommer jag naturligtvis ångra mig, men jag har en känsla av att det kommer vara försent. Vem skulle liksom inte ångra sig? Rädsla är en dålig anledning att tro. (Jag säger verkligen inte att detta är en vanlig anledning.) Vi är en fantastisk samling atomer, men något mer tror jag idag inte att vi är. En "själ", som inte går att visa, bevisa eller på något mänskligt sätt få någon som helst kontakt med, då skulle jag lika gärna kunna tro på karma, shi eller mediumskap. Och sådant skrattar jag åt i vanliga fall. Du också, eller?

Detta är inget medvetet val jag gjort, man väljer inte om man tror eller inte, åtminstone inte såhär. Jag har trott, jag har "gett Jesus" allt jag kan tänka mig (alltså av mig själv), och kan inte minnas någonting jag "fått tillbaka", som jag inte fått om alltihop bara var ett påhitt/misstag/masspsykos. Jag hade hellre trott.

För att förklara varför jag under hela mitt medvetna liv kallat mig kristen, tänker jag mig följande: Såvitt jag vet har hela min släkt alltid varit kristen. Man tror det ens föräldrar tror, man röstar likt ens föräldrar röstar, man umgås med samma typ av människor som dom gjort, åtminstone jag. Jag är uppfostrad med ett ben i skolan, ett litet ett i fotbollen, och resten av dom i kyrkan. (Jag tänker mig att man har kanske 5 stycken.)

Dessutom vill alla ha något att tro på, någon som alltid lyssnar, någon som alltid håller en i handen, en axel att gråta ut mot; det är inte konstigt att man då (i mina ögon) uppfunnit Gud, en nallebjörn för alla åldrar.

Jag har inte förlorat någonting på att tro, men nu när jag inte längre gör det, är det skönt att slippa. För första gången på länge kan jag nu ärligt motivera mina åsikter. De flesta av mina nära vänner har jag fått genom kyrkliga aktiviteter, men dom är ingenting jag "avskriver mig", såklart, och jag har svårt att se varför mina vänner skulle vilja "avskriva" mig. Jag är samma person som jag var för en månad eller ett år sedan, med samma brister och förmågor, värderingar och åsikter. Förutom att jag nu är lite ärligare, mot mig själv och alla andra.

Jag känner mig varken lurad eller bedragen, om någon annan gör det så ber jag innerligt om ursäkt. Jag tar GÄRNA en diskussion med vem som helst, men då mellan 3-6 ögon, och du bjuder på fika.

Arvid Skarrie, 12 juli 2011.

Invandring

En tanke jag fickPosted by Arvid Mon, May 09, 2011 12:53:29
Detta har jag egentligen inte tänkt igenom eller baserar på något. Allt är grovt generaliserat. 

Sverige håller på att bli ett mer och mer främlingsfientligt land, det är det inte särskilt många som motsäger, förutom dom som själva är främlingsfientliga. Och dom är inte direkt kända för att basera saker på fakta. Satir!

Om vi ska hårddra saker, så tas det, gissar jag, mest, eller åtminstone delvis, in invandrare från krigsdrabbade områden, och det vore ju inte konstigt om folk från krigsdrabbade områden i t ex Afrika var i genomsnitt fattigare än medelsvensken, lägre utbildad än genomsnittssvensken och mer av samhället krävande än genomsnittssvensken! Tvärtom, hade det varit mycket konstigt om så inte var fallet. 

Och visst är kriminalitet än naturlig följd av fattigdom? Och OM SÅ ÄR FALLET att invandrare har en högre andel kriminella, så är det i mina ögon självklart att rimligare slutsatser är "fattiga är mer kriminella" och "invandrare är mer fattiga", och det är där problemet ligger. 

Följden av detta blir att trångsynta svenskar tänker att "Somalier kräver mer av staten än svenskar" eller "Kongoleser är oftast kriminella". Lägg på confirmation bias på det, och fördomarna är biff. 

LÖSNINGEN är helt enkelt att ju mer invandrare integreras, desto mindre sprider sig främlingsfientligheten! Ju mer invandrarna blir mer lika oss som inte invandrat, vad gäller rikedom, utbildning och självständighet, desto mer inser vi att det inte är någon skillnad på människor oavsett hudfärg. 

Tågtracking

En tanke jag fickPosted by Arvid Wed, April 13, 2011 09:39:06
Jag har just fetaste iden för en smartphone-application! Det går ut på att SJ sätter gps-sändare på ALLA deras tåg, och sen kan man via den inbyggda kartan eller möjligtvis via en helt ny SJ-app, så kan man söka på ett tåg och se på KARTA var tåget befinner sig! Då kan man själv se redan hemifrån ifall tåg är försenade! 

20% i royalties räcker för mig..

Panflöjtsmusik

En tanke jag fickPosted by Arvid Mon, January 17, 2011 10:43:21
Busschauffören jag åkte med idag lyssnade på panflöjtmusik. Hur sjukt är inte det? Vem bor i Göteborg, och tänker på morgonen att Vore det inte gött med lite panflöjt idag? 

Tydligen min busschaufför. 

Julens sämsta klapp

Ville ju bara tipsa...Posted by Arvid Mon, December 20, 2010 13:36:31

(Om det står någonting dumt, taskigt eller bara fånigt, så håll i åtanke att jag oftast skriver saker medans jag kommer på dom, och inte alltid reflekterar så mycket innan.)

Det är ju så mycket tjöt nu för tiden om att just ens egen produkt ska vara "årets julklapp". Hur många gånger har man inte läst det.

Jag ska nu nominera min kandidat till "Julens sämsta julklapp"; Lotten.

Jag kan allvarligt inte tänka mig en sämre julklapp än till exempel en trisslott, eller någon sorts lottpaket. Jag kan inte se NÅGRA positiva egenskaper med att ge eller få en trisslott, förutom att det går snabbt att köpa.

För det första, så är jag naturligtvis emot hela lotteri-industrin (Kan det ha någonting att göra att jag aldrig fick se Bingolotto som barn? Isåfall, tack kulle bakom mitt hus!). Lotteri är att systematiskt ge bort pengar, på ett dåligt sätt. Välgörenhet är ju oftast bra, men är det det man är ute efter så kan man väl gå till närmsta idrottsförening, och ge dom en femhunka. Är man däremot ute efter att tjäna pengar, är man dum i huvudet. (Detta gäller inte typ spel på fotboll, poker eller hästar. (Vilket jag inte vill säga är en bra idé, men det är kanske en ANNAN dålig idé.)) "Plötsligt händer det!" och du har spelat bort familjens semesterkassa, ditt studiebidrag, eller dina barns bankkonton.

Och är det spänning du vill ha i livet, så är du antagligen den fegaste människan på jorden. Och är det chansen att få dina drömmar uppfyllda, skaffa bättre drömmar, eller framförallt, hitta bättre sätt att uppfylla dom.

För det andra; Vi säger att jag får en trisslott, och jag skrapar och inte vinner. Okej, det var ju ganska roligt. Alltså att skrapa. Men oj, vad mycket pulver det blev. Ifall jag hade haft mer pengar, kanske jag kunde ha anställt någon polsk städerska. Men så länge, städar du upp här lite granna, älskling?

För det tredje, om man vinner. Säg att jag vann 50 miljoner. Första, andra, tredje, fjärde, och antagligen upp till femtionde tanken är ju att man helt plötsligt blev otroligt lycklig, och helt plötsligt kommer ha ett underbart liv. Då ställer vi oss en fråga som alldeles för få ställer sig:

Vilka mår bra av att vinna 50 miljoner?

Och det är så smidigt utformat att jag kan ge er svaret direkt. De enda som mår bra av att vinna för mycket pengar (alltså mer än typ en miljon, kanske) är barnfamiljer, med nästan vuxna barn, eller gamla par, som har folk som kan ärva. En ungdom eller nästan vuxen, likt jag och mina äldre syskon, vi bör inte få för mycket pengar. Vi alla tre jobbar eller studerar, och jag bor fortfarande hemma. Det vi vill lägga våra stora pengar på, det är när vi kan åka som volontär till Tanzania, på semester (/volontärarbete?) i Peru eller på kub-VM i Tyskland! Och att få göra detta, ska vara ett resultat av att ha arbetat och sparat.

”Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.”
– Karin Boye

Det är naturligtvis även målet som för mödan värd, hon hårddrar det lite här. Men att få uppleva någonting man förtjänat att få uppleva, det är det som är grejen.

Och för att komma tillbaka, så ska en familj inte behöva bygga sin ekonomi på en lotterivinst. Man ska inte skaffa barn om man inte kan försörja dom någorlunda, är någonting jag slänger ut såhär utan att ha reflekterat över det. Sen unnar jag NATURLIGTVIS alla barnfamiljer (och alla människor öht) att helt plötsligt få råd att åka till Disneyland, eller att man kan köpa två julklappar istället för en. Men att skämma bort sitt barn (med materiella ting), är topp 5 dåliga uppfostringar man kan göra.

Och att ensamstående gamlingar eller halvgamlingar inte ska få det, är för att dom (troligtvis) inte behöver det. Jag tror att de negativa effekterna, alltså avundsjuka, lismande, ryktesspridningar osv, är betydligt värre än de positiva effekterna. Om någon av mina föräldrars föräldrar hade vunnit en ofantlig summa pengar, hade dom typ köpt en ny bil, skaffat en lite större TV, och bjudit hela släkten på typ en lagom lyxig restaurant, och skänkt bort en bra bunt. Sen hade dom antagligen inte gjort så mycket mer. För dom hade vetat att deras liv inte blir lyckligare av att dom spred pengar omkring sig.

Det finns garanterat äldre vars liv hade blivit bättre av ett par miljoner, men tillåt mig att hårddra, för annars finns det ju ingenting jag kan säga, överhuvudtaget.

Men ett krav för ALLA som skulle kunna hantera att vinna en förmögenhet, är att man har en extremt bra handlag med pengar. Det ironiska i situationen är ju såklart att det är just dom med ett riktigt bra handlag med pengar som INTE skulle köpa lotter. Paradox, är just vad det är!

(Ursäkta om jag sagt konstigheter i mina syskons eller far- och morföräldrars namn, det är ingenting jag har pratat med dom om, utan jag mest chansar.)

Och avslutningsvis, för att återknyta där vi en gång startade, på julklappsfronten. Om någon som jag kände sådär ganska lagom mycket, för att den skulle ge mig en lott, skulle ge mig just en lott, och jag skulle vinna ett åttasiffrigt belopp, skulle det bli en hel del obehagliga känslor i rörelse (det kanske hade blivit en och annan behaglig också..). Visst är det inte mer än skäligt att jag skänker en del av summan till han/hon som gav mig lotten? Hur mycket? 5 %, 20 % eller kanske rentav 50 %? Och visst hade jag känt skuld till honom (Äh, låt oss helt enkelt förutsätta att det är en kille, så sparar jag mina fingrar med att skriva ”han/hon” hela tiden!), som gav mig en så furstlig gåva, samtidigt som han hade känt skuld till mig, som gett tillbaks halva den furstliga gåvan? Och visst hade man själv tänkt säkert hundra gånger ”Åh, varför gav jag honom bara inte den andra lotten, som jag tänkte först, så hade jag fått den här”, och liknande tankar?

För att citera några av vår tids största filosofer (och hypokriter?):

”I'll buy you a diamond ring my friend if it makes you feel alright
I'll get you anything my friend if it makes you feel alright
'Cause I don't care too much for money, money can't buy me love”
– Beatles

Och hade du nu tänkt ge mig en trisslott (eller någon av de där lottpaketen, som gör att man nu nästan garanterat vinner), så behåll den. Ge mig ditt vackraste leende istället.

Varför bryr sig folk så otroligt mycket bara ibland?

En tanke jag fickPosted by Arvid Fri, December 17, 2010 15:05:16
Jag har fått för vana att skriva ner saker som jag skulle kunna tänka mig att skriva om, och eftersom senaste typ 2 veckorna varit lite mer att göra än 2 vanliga veckor, så har listan fyllts på snabbare än jag hunnit skriva. Men jag insåg just att i princip varenda punkt på listan är typ minst två år gamla.. Senaste punkten var låten "Ingen vill veta var du köpt din tröja" Och allvarligt, är det 7 år sedan? Ja det är det, för jag minns att jag och min då bästa vän Petter lyssnade på den på mellanstadiet. Men därför väljer jag att tala om det som är minst daterat, det vill säga punkten som jag kallar "Varför bryr sig folk så otroligt mycket bara ibland?" Eller ja, egentligen heter den bara "HP7", för det andra var så långt att skriva.

Varför bryr sig folk så otroligt mycket bara ibland?

Jag har inte sett den senaste Harry Potter-filmen. Jag såg den inte när alla andra såg debn, och sen rann det lite granna ut i sanden. Har du inte heller sett den men vill se den, så skicka mig ett sms.

Men det spelar inte så stor roll, för jag vet ju ändå typ vad den handlar om, och vad det handlar om är att man har delat på den sista boken, och gjort den till två filmer. Allt bara för att man ska kunna tjäna mer pengar på det. Så att man ska kunna krama ur de allra sista mynten, likt sheriffen i Nottingham gör mot den där stackars hunden som brutit ett ben (och om ni inte minns, så sätt på TV:n om exakt 7 dagar.

Men sen när är det en nyhet? Helt plötsligt ska stora skaror samlas på torg och gård och skandera "Stoppa kommersialismen! Sluta att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt! Sluta att få med ännu mer av boken!"

Är det inte just det vi klagat över? Alla som gillar Harry Potter-böckerna har i alla tider (med rätta) klagat på att "Meh, varför är det himla Neville som ger Harry gälgräset? Det ska ju vara Dobby?!" osv... Man vill inte sträcka sina tankar så långt som att det inte finns tid att återintroducera något så absurdt som Dobby. Problemet är att det finns inte tid. Filmerna är för korta för att man ska kunna ha med allt och alla. Vill man ha med allt och alla föreslår jag att ni lyssnar på ljudboken medans ni tittar på ett bildspel. Är det ett stort problem, så kan jag till och med göra bildspelet åt er.

Vad jag har så svårt att se är VEM BLIR EGENTLIGEN MISSNÖJD?

Skådespelarna, manusskrivarna, producenterna och alla inblandade får mer pengar och uppmärksamhet (och naturligtvis mer tid att umgås med så vackra människor som Emma Watson...).
JK Rowling, får filmer som bättre porträtterar hennes böcker, och ja, troligtvis några kronor till.
Dom som beundrar Harry Potter-böckerna, får precis som JKR (ja, jag är JKR med henne...) bättre producerade filmer att glädjas åt, och fler filmer!

Dom enda som INTE vinner någonting på att det är två filmer istället för en är dom som tror att dom verkligen gillar Harry Potter, trots att dom bara sett filmerna, och dom som mest ser filmerna för att hänga med. (Eftersom Rawenclaws diadem är ett så sjukt hett samtalsämne nuförtiden)

Men vem bryr sig egentligen om dom människorna (alltså Harry Potter-mässigt). Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg ifall dom känner sig lurade, förnedrade, dragna i pissrännan eller vad som helst. För det tycker jag dom kan ha.

Smalhet

En tanke jag fickPosted by Arvid Mon, December 13, 2010 13:36:53
Tim Minchin - Not perfect
This is my body
And it’s fine
It’s where I spend the vast majority of my time
It’s not perfect
But it’s mine


Precis som alla andra, hade jag givetvis föredragit att ha en smidigare, starkare och mer pigmentfylld kropp (Sidospår: Är nazister MOT solbränna?), men jag är överlag nöjd med min egen kropp (förutom ögonen, som numera är glasprydda).

Vad jag däremot varit, och inte sällan fått höra, är att jag är smal, tanig, spenslig och tunn. Jag FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE varför det är allmänt okej att påpeka för folk att dom är smala! När hörde du någon kommentera någon annans utseende med "Oj, vad tjock du är!" eller "men Arvid, dina öron är ju helt skeva!"? Aldrig! För man får inte säga så, förutom till folk som är en mycket nära.

Jag har varit vad statistik skulle kalla underviktig hela mitt liv jag minns. När jag var liten brydde jag mig inte, och gör det knappt nu heller, men jag hade absolut inte haft något emot att gå upp en del, förutsatt att det fördelas lagom mellan muskler och fett.

Men skit samma, det är inte viktigt. Vad som är viktigt är att dom som ligger ett par snäpp över din egen idealvikt kan säga "Åh, du ska vara glad! Tänk på mig, som måste gå ner!" Va? Har du större rätt att vara missnöjd över din vikt? Har jag som underviktig inte lika stor rätt att säga "Det är synd om mig, för jag går inte upp i vikt oavsett vad jag äter." och allvarligt, jag kan äta vad som helst, och ändå skulle den hypotetiska vågen jag väger mig på varje dag visa samma.

"Men jag då? Jag går inte ner i vikten oavsett hur lite jag äter!" Hur vore det möjligt? Förbruka mer energi än du äter, borde det vara så svårt? "Ja!" Okej, jag tror dig (nästan) eftersom jag har samma problem, fast tvärtom.

Min poäng är verkligen inte att säga att tjocka människor är dåliga, taskiga, fula, osmarta eller ens tjocka! Vad jag försöker säga är att undervikt kan vara ett lika stort problem som övervikt, så SLUTA ANVÄND "SMAL!" SOM EN KOMPLIMANG!

Vidare lyssning; Nanna Johanssons krönika om att inte använda "tjock" som komplimang

Melodifestivalen 2010

MelodifestivalerPosted by Arvid Sun, December 12, 2010 16:26:46

Som ett projekt för uppladdning av Melodifestivalen 2011 (finalen går 12 mars), så kommer jag rangordna alla låtar från tidigare finaler. Jag rankar bara själva låtarna, inte framförandet eller kläderna.

http://www.youtube.com/user/djpoMF för alla låtar.


Så, here goes Melodifestivalfinalen 2010!

Salem Al Fakir - Keep On Walking (Al Fakir)

Eric Saade - Manboy (Kempe/Boström)

Andreas Johnson - We Can Work It Out (Ljunggren/Ubeda/Johnson)

Jessica Andersson - I Did It for Love (Wejshag/Diedricson)

Darin - You're Out Of My Life (Janson/Nilsson)

Timoteij - Kom (Arn/Eurén/Eurén)

Ola Svensson - Unstoppable (Stassos/Kronlund/Sabzevari/Svensson)

Anna Bergendahl - This Is My Life (Ljunggren/Lagerström)

Peter Jöback - Hollow (Kempe/Hansson)

Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar (Assarsson/Ringqvist/Barkman/Wahlgren)


Låtar som borde tagit sig till final:

Alcazar - Headlines

Allvarligt, är det inte egentligen hela melodifestivalens bästa låt? Visst, jag förstår att folk tröttnat lite granna på Alcazar, men jag kan inte förstå hur NÅGON i hela världen, förutom just mamma och pappa Bergendahl hellre skickar finalens tredje sämsta låt "This is my life".

Alcazar vet hur schlager ska göras, och dom gör det bra.

Next »